Ensamhet...jag vet inte hur det är med er...men jag kan känna mig riktigt ensam även fast jag är bland folk. Är det konstigt? Jag har så många som älskar mig och tycker om mig det vet jag, hur kan jag då lyckas med konsten att känna mig ensam. På grund av massa invecklade komplicerade situationer så har jag bara känt mig mer och mer ensam. Jag vet att det är mitt egna fel vid vissa situationer att jag blivit sårad och folk lämnar mig. Det är lätt att vara efterklok, men i just det ögonblicket jag lyckas med att säga eller göra fel sak så tänker jag inte på konsekvenserna. Jag är bra på att prata först och tänka sen. Jag kan ju säga att jag är inte en sån person som gillar att sitta och tycka synd om mig själv, eller ha folk dadda med mig. Jag håller allting inne...men sen efter ett tag som känner jag allting bubbla inom mig, det vill ut. Jag har hört många gånger att man inte ska hålla inne sina känslor och att man ska prata om det. Men jag pallar inte med, jag är dålig på att konfrontera. På senare tid har jag som tur kommit på nya saker om mig själv. Visst jag kan tycka om att sitta ensam och bara vara men at the end of the day vill jag ha nån att gosa ner mig med i sängen. Det vill väl alla? Och en av mina egenskaper är att jag är snäll...kanske för snäll. Jag har allid låtit folk walk all over mig. Jag har bara låtit det hända, det har tagit allt för lång tid för mig att inse att, shit jag mår inte bra av detta. Jag har alltid varit roliga snälla Louise. Jag är 20 år, men har inte hittat mig själv än...jag är rädd för förändringar, Jag vill så himla mycket men jag vågar inte. Jag har alltid varit feg, men på sistone har jag stundtals blivit stolt över mig själv när jag bara stått på mig eller vågat nått nytt. Det känns bra. En sån liten sak gör så mycket. Jag må vara arbetslös och bor hos mina föräldrar, men jag lever och har hälsan. Det är en annan sak jag lärt mig, alla är olika. Jag har lärt mig att uppskatta små saker i vardagen..i livet. Jag mår bra fysiskt, och delvis psykiskt. Men om jag ska lägga alla kort på bordet så har jagriktigt dåligt samvete...och ett brustet hjärta....hur töntigt det än låter.
Det dåliga samvetet har jag för jag känner mig som en dålig dotter när jag inte lyckas med att få jobb, plugga eller sånt. Jag hatar det och det hugger i mitt hjärta när jag ser hur besvikna mina föräldrar kan vara, dom får en sån där blick som skär i mig. Jag vet att jag är slapp stundtals, det vet jag. En jättedålig egenskap. Men jag kan ialla fall säga det, att jag vet det. Det är inget jag förnekar.
Nu börjar jag på komvux om en vecka, jag SKA söka högskola till våren. Ska göra allt jag kan för att göra mina föräldrar stolta över mig, men även för min skull. Jag behöver detta. Ska försöka följa mina drömmar så gott det går. Jag mår inte dåligt över detta dagarna långa, men det kommer sånna där stunder ni vet. När allt känns kasst.
Nått annat som hemsöker mig dagarna långa, detta är ingen överdrift...är en viss person. Mina känslor, mina beslut....
Hela grejen går inte ens förklara, det går inte att förstå om man inte känner honom eller mig. Men jag kan säga så mycket som att jag sårade honom, han sårade mig....flera gånger om...
Vi har inte ens varit ett officiellt par eller whatever men ojj vad vi gått igenom grejer. Han kan få mig att må så bra men ändå så dåligt, mina känslor för honom har inte försvunnit på två år nästan. Det jag känner när jag tänker på honom eller ser honom går inte att förklara, jag vet inte ens själv varför jag tycker om honom så mycket. Kan inte säga att jag älskar honom men kan inte säga att jag inte gör det, jag älskar dig är inga ord jag använder hur som helst. Dom är stora ord, som betyder mycket för mig.
Ska inte gå igenom hela vår historia just nu...
Det enda jag vill är att han ska förstå att jag verkligen bryr mig om honom och att jag känner nånstans att jag betyder nått för honom. Det är inte önsketänkade, när han håller om mig eller kysser mig känner jag det, det gör jag...
Men nu sitter jag här ensam....saknar honom hela tiden...saknar han mig?
Nej, jag tror inte det. Om han skulle göra det skulle han aldrig erkänna det. Jag lever på hoppet ett tag till, men snart finns det inget kvar.
Kan ju gissa på att nån som läser detta tycker att jag ska sluta tråna efter nån som beter sig så. Men som sagt, jag har ju faktiskt valt att inte berätta allt och då är det svårt att sätta sig in i min situation om man inte upplevt nått likande själv. Jag har grävt min egna grav angående honom men en lite bit av mig kommer nog alltid hoppas på att han ska komma och dra upp mig. Jag kan ju ialla fall säga att jag är medveten om det, och inte lever i dimman. Den enda dimma inom synhåll är hans känslor, då och då kommer en liten vind som släpper mig en bit igenom men jag har inte fått komma hela vägen in.

Ja, jag har hållt inne en del ett bra tag nu. Men det börjar leta sig fram igen, en del genom denna text. Ska prata med en kompis om allt med snart, hon behöver också lätta sitt hjärta så då gör vi det ihop. Det är det som äkta vänner är till för. Jag ska släppa ut allt och gråta tills mina tårar tar slut för denna gången.